I väntan på den nya filmens alltmer försenade ankomst, har jag haft det ypperliga nöjet att odyssea mig igenom hela sviten av James Bond filmer. Som ytterligare grädde på moset upptäckte jag dessutom BBC:s fantastiska radiodramatiseringar av böckerna.
 
Filmserien spänner över snart 60 år och filmerna är på flera sätt en reflektion och dokumentering av sin tid. Genom serien får vi följa trender i mode och musikstilar, svängningar inom politiska riktningar och dessutom utvecklingen i filmtekniska aspekter som klippningar och allt mer avancerade stunts. Bondfilmerna har traditionellt, i största möjliga mån, gjort praktiska effekter och de tillfällen där man använt sig av dataanimering har tidens tand verkligen inte varit skonsamma mot.
 

 
Jag har valt att dela upp epokerna efter huvudskådespelaren, då denne har bidragit till att sätta sin personliga prägel på både karaktärens utveckling och filmernas utformning.
 
Daniel Craig – Post millenniet
 
Daniel Craigs filmer förde med sig en synnerligen hårdnackad Bond, som genom sina filmer fortsatte att vara ett trubbigt instrument. Craigs Bond var svettig, blödde och kändes mänsklig. Bond var i Craigs gestaltning inte en supermänniska i ett fantasiäventyr, utan en människa av kött och blod som också kunde fatta felaktiga beslut. Filmerna förstärktes dessutom av starka skådespelarensembler, med minnesvärda insatser från Judi Dench, Jeffrey Wright, Mads Mikkelsen, Eva Green, Javier Bardem och Ralph Fiennes.
 
Filmtekniskt pressades också gränserna fram. Det fanns oerhört avancerade stunts som upplevdes verkliga, just för att illusionen av att det verkligen var Craig som utförde dem, upprätthölls. Den oförglömliga parkourjakten i Casino Royale och det sanslöst vackra fotot av Roger Deakins i Skyfall, skapade filmer med hög teknisk skicklighet som också vågade leka med den inrutade mallen. Utvecklingen förde också med sig ett experimenterande med olika stilar, vilket ledde till en misslyckad flört med Bourne i den alltför ryckiga och snabbklippta Quantum of Solace och en särdeles utdragen och alltför förutsägbar Spectre.
 
Jag kan tycka att det skälls orättvist på mittenfilmen Quantum of Solace, som ändå är en klart habil actionfilm. Hade den varit Craigs första film, hade den med stor säkerhet undkommit den styvmoderliga behandling den får idag. Det som tyvärr saboterade filmens spänningsmoment var helt klart den alltför hetsiga klippningen som visserligen gjorde actionscenerna nerviga, men samtidigt röriga, vilket gjorde resultatet oengagerande. Bland annat hotellrumsscenen kändes som en direkt nickning till The Bourne Supremacy. I den intensiva parkourjakten i Casino Royale hann man se Bond tänka och fatta beslut, vilket tappades bort i den liknande jakten bland hustaken i Quantum of Solace. Kanske just därför, blev också jaktscenen i Casino Royale ikonisk än den senarenämnda som idag har hamnat något i skymundan.
 
Allt medan världen omkring Bond förändrades och behovet av en agent med rätt att döda alltmer ifrågasattes, visade Craigs Bond att trots att han inte var en superhjälte, så kunde vi lita på att hans moraliska kompass skulle vara lojal mot drottningen och England.
 
Pierce Brosnan – 90 talet.
 
Brosnan förde med sig filmer fyllda av lekfullhet och hög underhållningsfaktor med både Goldeneye och Tomorrow Never Dies. Filmerna blandade modern Bond med kraftig retrokänsla. Stommen vilade dock tungt på Brosnans charm, vilket fungerade alldeles förträffligt då filmerna utmärktes av Brosnans oöverträffade självklarhet som filmfiguren James Bond.
 
Personligen har jag en särskild plats i mitt hjärta för den emotionella och oväntat mänskliga porträtteringen av Bond-Elektra-Renard som utgjorde stommen i The World Is Not Enough. Tyvärr dränktes den emotionella kärnan i viljan av att överdimensionera actionmomenten för att försöka skapa något ikoniskt. Något man tyvärr inte lyckades med. Brosnans två sista filmer präglades av vacklande berättarmässig kvalitet och over-the-top faktor som märktes alltför tydligt i den bombastiska Die Another Day.
 
Värt att notera är Toby Stephens tämligen förträffliga karikatyr av Gustave Graves i Die Another Day. En roll som bland annat ledde vidare till hans ypperliga karaktärisering av James Bond i BBC:s radiodramatiseringar. I den bästa av världar hade han med självklarhet kunnat axla manteln efter Daniel Craig. Men jag tror tyvärr att han har hunnit få åldern emot sig.
 
Timothy Dalton – sent 80-tal
 
Daltons två filmer präglades av viljan att göra en mänskligare och sårbarare James Bond i en verklig värld. Det resulterade i två stilmässigt olikartade filmer. Den första, The Living Daylights, lyckades med det sällsynta konststycket att vara en romantisk spionhistoria. Emedan den andra, Licence to Kill, var en Yojimbo-influerad actionfilm med brutalare karaktärer och råare anslag. Detta tonala skifte var något som då, inte föll alla i smaken.
 
Gemensam nämnare för de bägge filmerna var Daltons synnerligen farliga porträttering av karaktären, som också låg närmast den litterära förlagan. Man kan också se hur hans modell varit en föregångare för Craig. Den riktigt livsfarliga glimten som Dalton kunde frammana gjorde honom oerhört trovärdig i rollen. Något som tyvärr var till Daltons nackdel, var att hans hårda porträttering hade väldigt lite utrymme för humor och de filmiskt karaktäristiska kvickheterna kändes hos honom aldrig självklara. Men Daltons Bond var oförutsägbar, vilket gav den stereotypa karaktären liv och filmerna blev spännande. Trovärdigheten förstärktes av att man kunde se Dalton utföra en hel del stunts själv.
 
Daltons Bond lämnade mersmak. Det är därför oerhört synd att han bara fick göra två filmer. Många, däribland jag själv, hade gärna hade sett mer av hans mänskliga och jordnära agent. Något vi kanske har fått nu med Craigs porträttering.
 
Roger Moore – 70 och 80-talet.
 
Felaktigt minns man idag Roger Moore som en sprätt som hamnade i överdrivet spejsade äventyr som tog Bond både till havets botten och upp i rymden.
 
Jag håller inte till fullo med om detta. Moore gjorde sin Bond till en polerad officer och gentleman som i tjänstens vägnar inte drog sig för att vara ett fä när det krävdes. Detta märks tydligt i hans tidiga filmer när han inte höll tillbaka när det gällde att handgripligen förhöra kvinnor eller att hota med att skjuta bort genitalier. För att inte förglömma hur han i The Spy Who Loved Me brutalt och kallblodigt avrättade Stromberg med flera skott eller när han med en välriktad spark hjälpte Loques bil nerför stupet i For Your Eyes Only.
 
Mycket från 70 och 80-talets syn på kvinnor har dock inte åldrats med värdighet och är idag svåra att se förbi. Bland annat när han duperade Solitaire att ha sex eller när han zoomade in i en djup urringning i Octopussy. Det blev mer Benny Hill än James Bond och lämnar idag en tämligen pinsam eftersmak. Eran präglades också av idel onödiga pajaserier för att krama fram skratt från publiken. Vem vill idag minnas tarzanvrålet i Octopussy? Eller hur den tidigare så läskige Jaws blev en osårbar clownfigur i Moonraker?
 
Men det var också under Moores era som den ikoniska Bond cementerades med oförglömliga stunts och coola leksaker. Spiralhoppet i The Man with the Golden Gun, Båtjakten i Live and Let Die, Bergsklättringen i For Your Eyes Only och fallskärmshoppet i The Spy Who Loved Me är ikoniskt spännande ögonblick som vi idag förknippar med Bond. Och vem kan glömma Lotusen som så oväntat kunde förvandlas till en ubåt?
 
George Lazenby 1969.
 
Lazenby blev med sin enda film ett unikum. On Her Majesty’s Secret Service är en film som ofta kvalificerar sig högt på rankingen hos Bond-entusiaster. Som helhet ÄR filmen mycket bra. Filmmakarna valde att hålla sig nära Flemings förlaga, vilket var ett oerhört lyckat drag. Och tillsammans med stabila skådespelare som Diana Rigg, Telly Savalas och Ilse Steppat skapade man en livfull tablå av minnesvärda karaktärer kring den nye Bond.
 
Filmen var oerhört tekniskt avancerad med alla skidscener, samtidigt som man också tog sig tid till att göra romansen mellan Bond och Tracy övertygande.
Övertygade gjorde också kompositerören John Barrys äventyrliga och lekfulla tema, som ytterligare förstärktes av Louis Armstrongs vackra och vemodiga ”We have all the time in the world”.
 
Däremot fungerade inte den frenetiska klippningen av actionscenerna. Regissören Peter Hunt må ha varit före sin tid med jump-cuts och intensivitet i actionscenerna, men intrycket blev rörigt och osammanhängande.
 
Personligen upplever jag Lazenby som inte helt självklar i sin porträttering. Det känns som att han siktade på att göra en aristokratisk med ändå farlig agent. Men han lyckades inte bli helt övertygande utan färgades av de många pastischer på James Bond som gjordes under den senare delen av 60-talet, exempelvis James Coburn i ’Vår man Flint’. Samtidigt kan ingen ta ifrån Lazenby hans hjärtskärande äkthet i slutscenen. Jag är övertygad om att ifall Lazenby hade fått göra en eller två filmer till så hade han breddats som skådespelare och blivit självklar som Bond.
 
Sean Connery – 60-talet.
 
Sean Connery etablerade självsäkerhet och coolhet redan i sin första scen. Beväpnad med stor fysikalitet och en rejäl portion charm, visade han omedelbart att han var skräddarsydd i rollen som James Bond. Han imponerade till den grad att Ian Fleming anpassade den litterära karaktären efter Connerys skotska påbrå.
 
Connerys charm och karisma kulminerade i Thunderball där karaktärens kaxighet och farlighet verkligen var i sitt esse, men filmsvitens mest ikoniska ögonblick måste säkerligen komma från den lite lekfullare Goldfinger. Allt från det klassiska golfspelet till bataljen med Odd Job i Fort Knox.
 
Connerys Bond behövde aldrig be om ursäkt för den har var, det vill säga en hemlig agent med rätt att både döma och döda. När han exempelvis i Dr No, kallblodigt avrättar den avväpnade professor Dent, insåg man att James Bond trots sin charm, var en obehaglig typ mer än en ”lovable rouge”.
 
Tekniskt sett har många av 60-talets bakprojektioner åldrats mycket dåligt. Också hur Bond hanterar kvinnor ses med helt andra ögon idag än för 60 år sedan. Att han fysiskt tvingar sig på kvinnor i både Goldfinger och Thunderball är något som med dagens synsätt är svåra att blunda för. Att det var på 60-talet sköljer fortfarande inte bort den mycket sura smaken som de bägge filmerna lämnar efter sig än idag.
 
Nämnas bör också Ken Adams både fantasifulla och storslagna scenografidesign som bidrog till att etablera filmernas ikoniskhet. Han fick under eran flera tillfällen att excellera, bland annat i utformningen av Fort Knox och Blofelds vulkan. Redan i första filmen satte han ribban högt med Dr. No:s bas som fortfarande är magnifik i sin fantasirikedom.
 
Sammanfattningsvis har både karaktären James Bond och filmerna förändrats mycket under de gångna åren. I framtiden kommer mycket av filmernas dragningskraft att hänga på den som axlar manteln efter Craig. Både för att publiken kräver att Bond ska vara just Bond, samtidigt som världen har förändrats kring den hemlige agenten som Ian Fleming skapade på 50-talet. Därför blir det oerhört spännande att se var serien tar vägen efter No time to die.
 

Streama James Bond
Text John Hauqe.